Bovaer är en symbol för mänsklighetens hybris
Bovaer markerar en ny nivå av galenskap bland projekten som drivs i klimatmålens namn. Nu har man gått från att vilja minska utsläpp från maskiner till att minska utsläpp från levande kreatur. Idén att kemiskt påverka kornas matsmältning för att minska metanutsläppen är så drastisk att den borde väcka omedelbar skepsis. Ändå tycks förespråkarna ha en blind tillit till den ”vetenskapliga process” som sägs legitimera projektet. Jag menar att det är ett uttryck för en arrogant och dogmatisk övertro på allt som benämns som vetenskap.
Bovaer symboliserar en form av mänsklig hybris som följer av teknisk framgång. Hybrisen uppstår när vi behandlar komplexa system som om de vore komplicerade system. För människan är otroligt bra på att skapa och kontrollera komplicerade system – maskiner, datorer, smartphones och mycket annat. I dessa system är alla delar kända och förutsägbara – mänskligheten kan förklara allt som pågår i en dator.
Komplexa system har en avgörande skillnad. De är dynamiska, adaptiva och fundamentalt oförutsägbara. Biologi, ekologi och klimat är alla olika typer av komplexa system. När människor tror att de kan ingripa i ett komplext system och kontrollera följderna, visar det att de inte förstår vad ett komplext system är.
Allt levande är en produkt av evolutionen, som är en oerhört sofistikerad optimeringsprocess. Under enorma tidshorisonter har den hittat en balans mellan biologiska funktioner och ekologiska relationer. Idisslares matsmältning är en del av ett sådant komplext system. Rubbas denna balans i ena änden leder det nästan alltid till följder i den andra, ofta på sätt vi varken kan förvänta eller ens upptäcka.
Att en mänsklig intervention i dessa system skulle förbättra dem är alltså mycket osannolikt. Evolutionen har redan hittat den optimala lösningen. Och den har koll på alla beståndsdelar, medan vi knappt förstår en bråkdel.
Den negativa reaktion många har mot moderna absurditeter som Bovaer kommer från en intuitiv och spirituell plats, som inte ska avfärdas som en irrationell vidskepelse. Vår intuition är också ett resultat av evolution. Den har varit vår främsta vägvisare i kampen för överlevnad i en brutal verklighet. Den talar med en röst av lång mänsklig erfarenhet, och även om den inte alltid har rätt, gör vi bäst i att lyssna på den.
Intuitionen bär på en djup förståelse för naturens kraft och komplexitet, och av erfarenhet vet den att vi inte bör försöka detaljstyra naturen. Detta reflekteras i de religiösa termerna, där samma insikt uttrycks som att Guds skapelse är helig och inte bör ifrågasättas eller ”förbättras”. Religiösa narrativ fungerar ofta som metaforer för sanningar som är för komplexa och implicita för att enkelt kunna förmedlas med strikt logik. Guds perfekta skapelse är bara ett annat sätt att uttrycka evolutionens höga grad av sofistikation.
I vårt översekulariserade moderna samhälle har vi dock slängt ut bebisen men behållit stora delar av badvattnet. Tendensen till religiös dogmatism finns kvar, men avhuggen från traditionell visdom letar den sig istället till nya påfund med liknande struktur. Som klimatideologi.
Övertron på det som benämns som vetenskap är också en sådan form av dogmatism. Bovaer-förespråkarna är övertygade om att de vet och har förstått allt. Tillsatsen är helt ofarlig och påverkar inte korna, för det har tillverkarens studier försäkrat dem om. Och då är det den absoluta sanningen. Detta är gammal hederlig auktoritetstro i ny tappning. Förr var det kyrkan som förvaltade den absoluta sanningen, nu har den vetenskapliga institutionen tagit den rollen.
Men vetenskap är en svår process. Även om metoden i teorin är ideal, är den mänskliga iblandningen en massiv felkälla med influenser som makt, pengar, prestige, ideologi och grupptryck. Även korrekt utförd vetenskap är full av osäkerheter. Vi omvärderar ständigt gårdagens sanningar.
Vetenskap är givetvis viktigt, men vi bör praktisera den med försiktighet, ödmjukhet och en medvetenhet om dess brister. Ett vetenskapligt fynd är i slutändan inte mer än dess prediktiva kraft.
Samma försiktighet måste också antas när det är nödvändigt att ingripa i komplexa system. Man måste väga risker mot fördelar och ha ett tydligt syfte. I fallet med Bovaer är nackdelarna tydliga, medan några fördelar knappast finns.
Det verkliga motivet är uppenbart pengar. Det är därför Bovaer är tvångsinfört i Danmark, och det lobbas säkerligen för samma lösning i andra länder. Att en hel bransch tvingas köpa ens varor hade varit en guldgruva för vilket företag som helst.
En stor del av klimatnarrativet drivs av denna dynamik. Dessa aktörer utnyttjar frågan för att berika sig på skattebetalare och konsumenter utan att egentligen erbjuda något i utbyte. I grunden är det en form av stöld. Liknande mönster ser vi i andra ”gröna” satsningar.
För mig finns det inget som symboliserar naturens harmoni mer än gräsbetande kor. Därför har jag så svårt att förstå klimatrörelsens inbitna motstånd mot kor. Om de ska bort, vad är det då man egentligen vill bevara? Betande kor hör till ett sunt samhälle. Vi borde ha fler kor i Sverige, och värna de svenska bönder som vårdar sina djur och ger oss denna guldgruva av näring.
Och låt korna vara kor – som de är skapade, i Guds avbild.